Jag får bokstavligen panik på mig själv. Jag är så irriterande och jobbig och jag blir bara arg. Åh, döda mig bara snälla? Jag går runt och tror att allting kommer bli som vanligt, men grejen är ju att de kommer inte bli som vanligt. Jag vet inte ens vad vanligt är längre? Är vanligt när man får tillbaxa sin pojkvän, eller är det när man går vidare och glömmer honom? När man skaffar en ny så man kan bli lika deprimerad igen efter några månader. När man slutar falla för personer som ljuger en rak upp i ansiktet eller när man slår till sitt ex så han förstår hur mycket han har sårat en? Åh, jag vet inte. Vet ingenting längre.

---

I helgen ska jag på konfrimations läger, sjuk är jag oxå. Ska väl bli skönt och rensa tankarna lite, bara vara med världens bästa personer som bara finns där liksom. Man behöver inte säga någonting, utan de finns bara där. Det är bra. Jag saknar mina vänner också, Em, K, R och S. Å vad jag saknar dem, jag vet inte varför, jag vill bara krama dem och bara prata och ha det bra. Tänk om jag inte hade haft dem, vad skulle hända med mig då? Jag skulle gå under, skulle säkert ligga i graven nu. Dödsorsak - självmord. Helt seriöst. 

---