Allting känns tungt samtidigt som de känns som en nystart i mitt liv, att kunna blicka frammåt och inte stå kvar på samma ruta, att inte behöva hjälp att komma till nästa, utan bara en massa stöd från mina fina vänner.

Idag hände någonting som gjorde mig arg, väldigt väldigt arg, men samtidigt som det gjorde mig väldigt ledsen men även lättad på något sätt? Jag började störtböla på spanska lektionen, men jag grät inte. Jag skrattade så jag fick ont i magen samtidigt som det rann tårar ner för kinerna. En konstig men skön känsla.

Efter skolan förväntade jag mig att jag skulle gå hem och sätta mig i ett hör och äta glass. Istället följde Emma med mig, vi gick och köpte glass och satte oss och pratade lite ute i solen och nu har jag faktiskt ingen lust att gråta. Har ingen lust att gråta över någon som inte har någon respekt för en, som struntar helt i vad man tycker.

min älskade Emma